Har ni tänkt på hur många faser man går igenom i ett förhållande. Man går från nykär till vardagskärlek. Sedan har man faser med tjafs, tankar om hur ens relation ska vara och hur den ser ut. Vart får jag in mina vänner, när ska jag träffa dem, framtiden hur ser den ut? Och massvis av andra faser man går igenom, nu efter nio månader, när det nykära har lagt sig och man är inne i vardagslunket, det är då fasen med tveksamhet kan komma in.
Jag menar absolut inte tveksamhet över vad jag känner eller på oss som partners. Där är jag säkrare än någonsin, kanske det enda jag är säker på i livet, att han är helt rätt. Jag menar tveksamhet som i varför valde han mig? Jag som är så instabil, upp och ner och helt alldeles vanlig. Och han är ju helt fantastisk, bra och perfekt. Han är så mycket bättre än mig!
Jag tror att detta är en fas, som man går igenom. Kanske är det för att han är den första "seriösa". Den första som sträcker sig såhär långt. Den första som jag ser en framtid med. Kanske är det tankar som kommer när självkänslan sviktar lite då och då eller en helt vanlig mänsklig känsla.
Kanske är jag inte ensam om känslan. Kanske känner de flesta såhär ibland, fast man inte vågar erkänna det.
Kram
Kommentera