Olycklig kärlek från förr.
"Nytt år, ny start sa dem. Men jag är fast i samma banor. Tänker samma tankar. Äter samma saker. Lyssnar på samma låtar och gråter över samma kille. Skillnaden är siffran, ingenting annat. Ingenting förändras om man inte kämpar för det. Jag ska kämpa. Men det är svårt att kämpa när jag inte vill ha någon annan. Inte just nu. Jag vill ha honom brevid när jag somnar, så som innan. Tror aldrig jag känt såhär förr. ALDRIG. Det gör ont att inte veta om du saknar mig med. Jag gråter tills tårarna tar slut. Jag hoppas varje dag att ditt namn ska stå på skärmen när det plingar till. Men det är över. Jag är ute ur ditt liv. Det svider, men det är sant. Och nu, nu, NU, tar jag steget, steget ur vår sista dans."
6 Maj, 2014
Jag kämpade och klarade mig, jag klarade mig upp, upp för det där beget som jag aldrig trodde att jag skulle komma upp för. Det var som att vara i en grop och få kämpa sig upp med sina bara händer. Men när man kommer upp är lättnaden total. Man kan se ljuset igen. Man kan känna lyckan. Se saker växa och förändra. Känna fantastisk lycka åt det lilla. Vara glad för att bara vara. Och när man är där, det är först då som man kan ta steget vidare. Det är då man kan träffa den rätta, den som räddar en på riktigt. Den som sträcker ner stegen när man kommit halvvägs upp. För det krävs att man ser lite av ljuset för att räddaren ska komma med stegen. Då kan man klättra upp och möta livet. Då är man redo igen. Redo att vara lycklig. Redo att skratta. Men också redo för att gå in i något nytt. Något skört. Något fantastiskt. Man är redo för tjafs utan att vara orolig för att han inte ska vara kvar när man kommer hem. Man är redo för riktigt kärlek. Men det krävs lite egen kämpaglöd för att kunna bli räddad. Annars ser man ingenting annat än mörkret. Mörkret där nere i hålan där man satt tidigare.
Kommentera