Skolångest är ett av de orden som man inser att man slängt alldeles för mycket med. Typ i åttan när man hade två inlämningar och man grät och jämrade sig i den sjuka "skolångesten", man visste ju inte bättre då, man hade ju aldrig gått på gymnasiet.
Om jag hade ändrat skolan för tonåringar (som är kända för att typ hata skolan?) så hade jag försökt att göra den roligare, inte så att det kan vara en dans på rosor med ett godisregn varje dag, men ändå att man löser det på ett kul sätt. Men så tänkte inte Björklund har jag förstått.. SKOLAN ÄR SÅ STRESSIG. Jag ser bara mörker och ångest när jag tänker på skolan, jag har så mycket så jag orkar inte ta tag och göra något. Ingenting längre är fokus på att lära sig, allt handlar bara om att få bra betyg. Man pluggar in något eller slänger ihop en inlämning och minns inte ens efteråt vad den handlade om, man minns bara att man löste ett B på den. Det är så hemskt att det är såhär. Personer i mig omgivning mår så dåligt över skolan. Inte konstigt att man längtar till studenten och skiter fullständigt om man så sitter där arbetslös, sålänge man slipper den pressen och stressen som äter upp en innifrån så är nog vem som helst lycklig.
Jag förstår att det har varit jobbigt förr med i gymnaiset, men jag skyller allt på GY11. Det är som ni vet vårt nya skolsystem som inte bara har gett oss en mer stressad vardag och en högre press på oss, det har även fått Jan Björklund att få en egen hashtag på Twitter. På #björklundsskola kan man hitta tweets där man känner igen sig något enormt. Någon skriver: ”Något fel måste det vara på upplägget i skolan om man kämpar sig dit även fast man spytt på morgonen bara för att man inte får missa något”. En annan beskriver gymnasiet som ett stort val mellan att lägga fokus på att må bra eller på att lyckas i skolan. Att det ska behöva vara såhär nu, i 2014 är hemskt. Lite längre borde man kommit i utvecklingen.
Detta är helt galet. Idag är det 83 dagar kvar tills jag tar studenten. Mindre än tre månader. Och ska jag vara ärlig har jag kommit till ett stadie där jag skiter i allt. Jag vill bara lösa detta och ta studenten. Tragiskt att det kommer från mig som alltid uppskattat skolan och faktiskt (tro det eller ej) har tyckt att skolan var rolig. Men det var innan man grät av paniken över allt man måste göra och hur mycket man måste prestera.
Kram
Kommentera