Att ständigt behöva kontrollera allting är stressigt, jobbigt och skitstörande. Det skapar mer problem än glädje, men ändå är det så svårt att sluta. Jag har alltid varit en kontrollmänniska som planerar allt i detalj, aldrig har en ledig stund och gör listor för allting. Det har funkat ganska bra faktiskt, men så träffade jag min pojkvän, S. Plötsligt hade jag inte bara mitt liv att kontrollera, utan även hans. När har han träningar, vad ska vi äta, vart ska vi vara, vem ska ha bilen, vad, när, hur och varför. I snart nio månader har jag hållt på såhär, till min förbannelse.
Jag måste lära mig att släppa på tyglarna för mitt liv, inte kontrollera precis allt, det har jag lärt mig. S måste planera sitt liv, vi måste absolut anpassa oss efter varandra eftersom vi tekniskt sätt bor ihop, men jag behöver inte skriva upp i min kalender vilka tider han ska träna, jag måste våga släppa kontrollen och lita på att det blir bra ändå.
Jag måste våga släppa mig och honom fria. Fria att göra vad vi vill göra. Att inte planera vilken buss han ska ta hem från stan eller vad han ska dricka när han är ute. Jag låter som världens sämsta flickvän, men tro det eller ej så gör jag allt detta med kärlek, jag gör det för att vara snäll. För i mina ögon är planering och att ha koll på allting det skönaste man kan ha. Att jag då löser det för honom är ju svin schysst. Men alla är ju olika, och tillslut kommer han tröttna om jag ska skriva listor till honom, han måste lösa det själv.
Så nu, från och med idag, kopplar jag loss och släpper fri som Görel hade sagt. Jag kopplar S fri från mina listor, och jag kopplar mig själv fri frå vad, när, hur och varför. Listorna kommer alltid hänga kvar, men det är inte bara en nackdel. Jag har faktiskt stenkoll på Ica :)
Kommentera