Som jag nämnt tidigare ska jag och S flytta hemifrån om 12 dagar och det finns nog inget som jag längtat efter såhär mycket. Att få flytta ihop med mannen som man älskar så himla mycket och få starta vårt nya liv ihop där, utran några föräldrar som ställer krav och att få vara bara han och jag.
Men nu när det börjar närma sig så blir det mer på riktigt och jag börjar plötsligt inse att min mamma inte kommer finnas en trappa upp varje dag längre, jag kan inte bara ropa och be om hjälp eller gå upp och få en kram när jag är ledsen. Jag ska bo själv med S och komma hit på besök, och äta en formell middag för att sedan ta bilen hem till vår nya lya. Med pappa har jag haft det såhär i några år redan så det är inte så mycket tankar angående det, tror faktiskt på att vi kommer träffas oftare (han är händig och kommer hjälpa oss mycket i lägenheten). Men mamma och jag har ju en helt annan relation. Att flytta kommer bli underbart, fantastiskt och lite läskigt. Att klara sig själva och få göra allt det som man ska göra som vuxen. Nu är den tiden slut när man ropar på mamma för att få en macka, eller ha någon som hjälper en att städa och bädda sängen.
Trots detta ska det ju bli helt underbart!! Och väldigt spännande. Det är nu man startar sitt eget liv, det är detta som livet går ut på, att lämna sitt trygga bo och gå ut i livet. Jag känner mig glad och trygg med att det är med S, då har jag iallafall någon som kan krama mig när jag är ledsen och ge min en macka när jag är sjuk.
Han är min trygga punkt! :)
Kommentera