Kärlek är nog det vackraste, mest fantastiska och det mest läskiga som finns. Så mycket strul jag har gått igenom innan jag träffade rätt, innan jag träffade S. För ett år sedan idag, trodde jag att jag skulle leva ensam i hela mitt liv, jag var i ett dåligt sällskap som höll på att falla samman. Men den 22 mars var dagen då jag träffade S första gången. Vi blev mycket bra vänner och hade jättekul ihop, men inte förrän 10 juni, blev det offentligt att det var vi. 9 månader sedan idag, 273 dagar, och jag har aldrig varit lyckligare.
Efter en svår relation är det svårt att våga lita och att ge sitt hjärta fullt ut, men efter att jag jobbat på det så gick det fint. Men visst är det lite läskigt? Att våga ge sitt hjärta, och halva sitt liv till en annan människa. Att lita på någon till 120%. Att umgås tätt inpå, i stor sätt hela tiden. Det är inte kostigt att man tjafsar ibland, att man tycker olika. Alla gör det, det hade varit konstigt om man inte tyckte olika någon gång.
Jag anser att ett förhållande handlar fullt ut om tillit och trygghet. Finns inte det, är det inget vettigt förhållande. Man ska kunna lita på sin partner och känna glädje i att få vara i varandras famn. Att sakna när man inte ses och längta efter att få umgås igen, är super viktigt för att hålla ihop det. Men det är också viktigt att man tillåter sig själv att leva det livet man gjorde innan man träffades ibland, även fast man inte alltid vill vara ifrån varandra. Att man träffar vänner, går ut och festar, umgås med sin familj, tränar eller vad man innan brukade göra. Man får inte döda hela sig själv och kvävas i sin relation, det handlar om ett mellan läge. Främst tycker jag att det är viktigt att man låter sig själv ha kul utan sin partner också och att man stämmer av med varandra och inte bara bestämmer saker hit och dit, man är trots alllt ett lag, som behöver hålla ihop.
Det handlar om att våga ge villkorslös kärlek, och att få det tillbaka.
Kram!
Kommentera