Det är så okej att ha saker man är rädd för. Många är rädda för spindlar, insekter osv. Andra är rädda för att gå hem från bussen sent på kvällen och andra är mörkrädda. Helt normalt. Jag är rädd för något, som jag tror att många är rädda för, men som man inte vågar erkänna, för sig själv och för andra. För då skulle man plötsligt inte vara sådär stark och självständig längre.
Jag är så otroligt rädd för att vara ensam. Själv. Vara ensam kvar, ensam hemma eller ensam i huvudtaget. Jag kan uppskatta egentid, i korta perioder, någon timma eller så. Men inte mer. Jag vet inte vad det är som gör mig så otroligt rädd. Kanske är det tomheten eller tankarna som blir. Eller rädslan att bli lämnad ensam här, utan någon, i den fula verkligheten.
Rädd för att somna ensam. Vakna ensam. Äta ensam. Duscha ensam. Vara hemma ensam.
Jag har aldrig i mitt liv behövt vara ensam. Jag har haft min bror där hela min uppväxt, och sedan mina vänner då brorsan flyttade hemifrån. Amalia blev min syster och mitt stöd och då slapp jag vara ensam. Nu har jag S, och då är jag inte ensam.
På något sätt beror nog rädslan om ovetskapen. Att aldrig upplevt det byggs upp till en rädsla.
Men så hände det, jag var ensam hemma och jag gick in i duschen och drog för draperiet. Jag hade ingen som helst vetskap om vad som hände utanför dörren. Det kunde hända vad som helst utanför toalettdörren och jag stod där i det varma vattnet och andades ut, jag klarade det. Att vara ensam, utan kontroll.
Jag trodde det var en vändning, men i förrgår försökte jag ännu en gång och det funkade inte alls. Det är från dag till dag. Det beror på vad jag upplevt den dagen. Min inre känsla och mitt sinne. Jag antar att det kommer vara så tills en dag då jag får uppleva ensamheten på riktigt, då vänjer man sig nog.
Förhoppningsvis får jag inte uppleva ensamheten nu, jag vill ju alltid vara med S. Han, med stort H. Han som gjort mig hel. Kanske får jag stå ut med att vänta tills han kommit hem innan jag kan duscha tryggt. Och det kan jag leva med. För det är de värt vissa dagar, då jag vägrar att vara ensam, naken och utlämnad till okontrollen.
Kram
Kommentera