Som ni vet handlar min blogg om glädje, sorg och allt där emellan som jag skrivit i min header och det beror på att jag stör mig så mycket på människor som låtsas att de aldrig möter motgångar. Personer som bara är sådär mysigt glada hela tiden och som alltid har mysiga tända ljus och en mysig filt med en fräsch fruktsallad och ett härligt förhållande som alltid är sådär rosenrött och man sitter där med sina ljus och sin lilla tekopp och fruktsallad medan man får massage av sin pojkvän, som ju älskar att massera dina fötter och din rygg och ge dig massa små söta presenter och skriva solskenskort och kärleksbrev.
Då kan jag berätta följande: LIVET ÄR INTE ROSENRÖTT OCH MYSIPYSIGT.
Det finns motgångar, för varenda människa finns det motgångar. Vissa har mer och vissa har mindre, men livet är inte sådär mysigt och gulligt hela tiden, och det är inte ett förhållande heller givetvis?
Att försöka framställa en relation som det får människor att bli besvikna när de väl inleder ett förhållande med en kille som inte älskar att massera deras fötter varenda kväll och ge de frukost på sängen med en liten söt hjärtformad brödbit som han kastat ihop innan jobbet klockan åtta på en måndag.
Visst, livet kan vara sådär rosenrött ibland, och ja ibland får man frukost på sängen och massage på fötterna. Men oftast är ett förhållande vardagligt och helt enkelt, inte så överdrivet. Kärlek är väl när man kan sitta där en måndagskväll med sina makaroner och köttbullar med några nya mensfinnar i ansiktet och ändå älska varandra mer än allt annat. Kärlek är väl att behöva åka och handla och dammsuga lägenheten. Kärlek är att tjafsa och sedan bli sams.
Kärlek för mig är att vilja vara med någon av hela sitt hjärta, varje dag, oavsett om det innebär makaroner eller massage.
Att älska någon i nöd och lust helt enkelt.
Det tycker jag är vackrare än den där fejkade vardagen där allt är mysipysigt och rosenrött. Med det livet konstant hade jag spytt av tristess.
Kram!
